Molto historieförfalskning

En ny slags historierevisionism hemsöker dem offentliga debatten. Allra mest den som rör politik. Ett exempel den stora striden mellan Åsa Linderborg och den samlade borgerligheten om vem som egentligen startade andra världskriget och vem som räddade Europa undan nazismen och befriade koncentrationslägren och slutgiltigt satte stopp för förintelsen. Länge var det självklart för alla med ens ett uns av intellektuell hederlighet (oavsett politisk hållning i övrigt) att det var tyskarna som startade slakten och att det var Sovjetunionen som satte stopp för eländet och räddade miljoner människor undan en säker död.

Sanning=vänsterextremism
Märkligt nog anses det här (sanningen alltså) numer allmänt vara en extremistisk hållning. Inom borgerlig press försöker man göra gällande att Stalin och Hitler egentligen var lika goda kålsupare och lika skyldiga till krigsutbrottet. Samtidigt påstår utan att skämmas att det inte alls var Sovjets folk som stoppade masslakten. Nej, det var ju amerikanerna. Det vet ju alla som sett historisk korrekta dokument som Saving Private Ryan och Pearl Harbour.

Det våras för fascismen
Ett annat obehagligt exempel på historierevisionism är den pågående rehabilitering av gamla hänsynslösa högerspöken som Reagan och Thatcher. Två av de obehagligaste människor som någonsin levat. Deras (fullkomligt befängda) politiska idéer har också fått en revival. Ayn Randläsande vampyrliberaler som på fullt allvar tror att det endast är styrelseproffs och VD:ar som uträttar allt meningsfullt arbete i hela världen, kan utan att någon som helst självironi haspla ur sig trötta friedmanfloskler om att luften vi alla andas borde privatiseras och säljas till riskkapitalister som sedan kan ta hutlöst betalt för den. Hur i hela friden gick det till?